Choose me. Take me. Love me.

Tänk er ett höghus. Ett högt höghus. Ni är vana att vara på våning 2. Så ju högre upp ni går desto jobbigare blir det. Till slut är ni högst upp. Ni kan inte titta ner för höjdrädslan. Men ni vill tillbaka till våning 2. Ni vill tillbaka till där ni har varit de senaste året. Där ni är trygga. Men för att komma dit måste ni vända er om och titta ner. Det finns ingen hiss. Ingen snabb väg ner. Ni visste om detta men ändå så lyckades ni hamna där uppe. Det finns en dörr där ni står. Dörren tar er upp på taket. Men ni vill inte gå upp på taket för er höjdrädsla. De människorna som står där, pushar er att gå upp på taket men ni vill inte. De tjatar på er och de ger inte upp. Vågar ni stå emot och vända ryggen till för att gå ner eller går ni upp på taket för att övervinna er rädsla för höjden?
Hur vänder man i så fall ryggen till och går ner?
Eller hur vågar man trotsa alla människor som räknar med att man ska gå upp?

Det finns tydligen inget mellanting. Inget alls. Så hur ska jag vara? Det är som en ful klänning. Hur man än vrider och vänder på den så är den ändå lika ful! Det går inte att göra den snygg.