unfair..

Det är tisdag. En mamma har en 7år gammal flicka. Flickan går första året i skolan. Efter skolan på dagarna är hon på fritids, då mamman jobbar mycket. På fritids gör hon klart sina läxor så att hon kan få se på film när hon kommer hem. Hon tycker om film. Det är bland det bästa hon vet. Flickan har uppfört sig bra denna veckan.
Senare på tisdagskvällen när de är hemma har mamman mycket jobb i huvudet att tänka på, men stannar upp en stund och utan att se på flickan frågar hon:
"Skulle du vilja gå på bio på fredag eller till helgen"?
Flickan tvekar först, eftersom hon vet hur upptagen och lite tid hennes mamma har för henne, men svarar sedan:
"JAA", och kan knappt tro att det är hennes mamma som föreslagit det.
Flickan somnar gott den natten.

Tisdag blir onsdag. Onsdag blir torsdag. Och torsdag blir fredag.
Dagen går och flickan vet vilken dag det är och hoppas att hon ska få gå på bio idag.
Men så kommer kvällen och det blir läggdags.
Fredag blir till lördag.
På morgonen när flickan vaknar tänker hon på filmer som går på bio just nu.
Men lördagen går och det blir kväll och dags för läggdags. Ingen bio. Flickan somnar.
På söndagsmorgonen undrar flickan om hennes mamma glömt bort det. Söndagsmorgonen blir till eftermiddag och eftermiddag blir till kvällen.
Ingen bio. Flickan lägger sig och somnar.

Grow up!?

Life is short. Life is full of lies. Full of hope. Full of love?

Karma. What goes around comes around. Inget annat. Och du säger att du tror på det. Hur kan man leva i en värld full av lögner och ändå säga att man tror på karma?

I'm letting it go.

I think i liked you better when you lost your temper. At least you pretended to care.
You are so cool, aren't you? Nothing effects you. Right?
Jag ville känna mig säker. Är det för mycket att be om? Jag har aldrig bett om någonting. Jag ville bara vara säker på att om jag gav dig någonting, så skulle du inte bara ta det och försvinna.
Ibland vet man inte vad det är. Jag känner mig bara inte tillräckligt bra nu. Inte tillräckligt fin. Inte tillräckligt smart. Inte tillräcklig på att vara tillräcklig. Det kanske inte är jag, det kanske bara är vädret men hur kommer man ur det? Det är som att man är fast i en dum era som man inte kommer ur. Och ju mer man försöker desto värre blir det. Hur hamnade jag här? Och hur tar jag mig ut?
It's not that fun to waking up with someone when you know they wanna wake up with someone else. He hurts people, but i hurt myself. Nu blir det att börja om från noll. Från scratch! Inga misstag. Bara enkelt. Och allting blir vad man gör det till.
Det spelar ingen roll hur dåligt man mår, för när man tänker efter så finns det alltid någon händelse eller någonting som kan få en på en positiv tanke.

I guess it's true what they say, it's lonely at the top!

Jag är inte stolt hur det är mellan oss. Och faktumet att jag fortfarande är här, är inget jag är stolt över heller. Its hard to fight things we are afraid of.

Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?

En dröm för dig. En dröm för oss som längtar efter nån som håller om oss hårt.

En lögn för mig. En lögn för oss som väntar på svaret som vi aldrig kommer få..?

Face IT!

Varför händer detta mig? Kan inte jag få bli lycklig någon gång?

Hur många har inte tänkt tankar om andra människor som sitter på samma buss som en själv eller åker samma tunnelbana. Vi avundas personer vi inte vet någonting om. Vi tror att vi vet, för att det är så vi vill se det. Vi måste alltid ha någon vi kan jämföra oss med och avundas.

Alla de tankar vi tänker om någon finns det någon annan som tänker om oss. Det är lite komiskt när man tänker efter.

Men, JUST FACE IT! Man kan inte få allt man önskar sig men vad är det för mening med att jämföra sig med en person vi inte vet någonting om? Eller ens jämföra sig med någon annan än sig själv? Livet är en tävling där vi tävlar mot oss själva. Vi sätter upp våra egna hinder. Ibland kommer man över dom, ibland tar man en enkel väg och springer vid sidan om, och ibland siktar man på att komma över men faller. Faller man så är det bara att resa sig igen, lite skrapsår på benen läker!

Bad!

Bad guys do bad things. And god guys do bad things to. And some guys just don't know how to do it!

It's never easy. Is it?

Decisions. It's never easy to make one.
How do you know how to make a decision? And how do you know that you made the right one? Where and how do you start?

Man är rädd för att misslyckas och göra fel. Ett misslyckande är ju egentligen bara någonting man kan ta som en lärdom. Det finns ingenting som säger att du inte kan börja om där du slutade. Eller hur?
Varför är det då så svårt att ta ett beslut?!

Sometimes i wish it was a person who told me what to do and how to do things. It would had been so much easier. Doesn't it?

You lucky bastard ;)

Life is kind of strange. You live and then you die. You act. You think. You lie. But sometimes you don't know if your moving forward or standing still. Because sometimes you don't know if it is the truth or the lie that keeps you moving. That's the secret about life. And we all have secrets. And we all have lies. And we all live on the same earth.

And one funny thing is, when you think you know someone you realize that the only person you actually should know is yourself. And then you look in the mirror to see if you recognize her. And when i looked i saw a girl. But i didn't understand who she was. Suddenly that little girl i thought i was, had grown up. And i saw myself in the mirror all grown up. I was not a girl anymore. Strange! I take care of myself. Make my own decisions. It's frightening. But sometimes it's exciting. And i like it. How would life be if we already knew everything?

A new start. The past is no more around. New experiences. No stress. No regret. No more negative people around. Life is good! Doesn't that sound good? A princess can kiss a toad! And sometimes the toad kiss her back ;)

Något att sätta pris på.

Två vänner gick i en öken. Efter ett tag så började de att bråka, och den ena gav sin vän en örfil.

Han kände sig sårad, men utan att säga något, skrev han i sanden: "IDAG GAV MIN BÄSTE VÄN MIG EN ÖRFIL".

De gick vidare tills de fann en oas, där de badade. Vännen som hade fått sig en örfil var nära att drunkna, men blev räddad av sin vän. Då han hade lugnat sig, skrev han på en sten: "IDAG RÄDDADE MIN BÄSTE VÄN MITT LIV".

Vännen som hade gett han en örfil och räddat han från att drunkna frågade då: "När jag slog dig skrev du i sanden, och nu skriver du på en sten. Varför det?"

Han svarade: "När någon gör dig ont, borde du skriva det i sanden så att det kan slätas ut och försvinna. Lär dig skriva dina sår i sanden, och gravera in det positiva i sten".

Man säger att det tar en minut att möta en speciell människa, en timme att sätta pris på det, men ett helt liv att glömma det!

Buy my trust? Someone?

"Lets say there was a little girl. And from the time she could understand, she was taught to fear. Lets say she was taught to fear daylight. She was taught it was her enemy, that it would hurt her. And then one sunny say.. you ask her to go outside and play, and she won't. Can you be angry at her?"

Det är det där med tillit som är svårt. Att lita på en människa. De säger att man inte ska dra alla människor över en kamm, men varför bevisar ingen det då!? Varför bevisar ingen att de faktiskt är annorlund i sitt beteende än vad någon annan är? Många personer jag mött har betett sig likadant.
Man visar de respekt, men får inget tillbaka.
Man sträcker ut en hjälpande hand, men får inget tack.
Man lyssnar och visar att man bryr sig, men får igenting tillbaka.
Det verkar som att så fort man slappnar av lite, och visar att man litar på någon så *bang* smäller det till. Och då var det över. I samma ögonblick som man gav med sig så fick man veta att det var det största misstaget man kunde göra. Att lita på en annan människa än sig själv. Är en själv den enda man kan lita på?
Tillit är ingenting man kan köpa i butiken eller tro att man förtjänar på tio minuter. Så varför utnyttjar man det?

Sad people

Here's something true:
"Lying is the most fun a girl can have without taking her clothes of. But it's better if you do".

Bilder avslöjar. Men ljuger också. Man ska inte tro på allt man ser. Och definitivt inte på allt man hör. Ibland skenar hjärnan iväg av sig själv. Hjärnspöken.
Tänk er en hög med bilder. Kort på massa människor. Man tittar på bilderna och säger: "åh, så vackra bilder, vilka fina kort". Man säger så för att det är så man vill se.
Men själva bilderna är inte alltid så vackra. Men man intalar sig själv och andra att de är vackra genom att säga det. För om bilderna är vackra får det världen att se vackrare ut, vilket man vill. Men det är i själva verket en lögn. Men vem bryr sig om lögnen? För alla blundar vi för det vi inte vill se och ser det vi vill se. Och om en lögn kan få allt att verka bättre så drar vi oss inte undan.

One answer

What would you ask if you had just one question?

Vissa saker vill man veta. Andra saker vill man inte veta. Ibland kan man själv bestämma om man får veta eller inte. Men det svåra är att välja rätt. Väljer man att veta, kan man inte ångra sig sedan. Man kan inte radera det man fått veta ifrån minnet som man kan radera ett sms eller ett mail. Man kan välja att ignonera det, men oavsett vad man gör så vet man ändå.

Eller så kan man välja att inte veta, och då går man och undrar om man gjort rätt val. Så hur väljer man rätt?

Ibland får man bara veta saker som man inte vill. Man kan välja att inte se eller höra. Ignonera det  totalt. Det finns det människor som är duktiga på. Eller så går man och gräver ner sig i tankar. Det finns det också människor som är bra på.

Det är som hemligheter. Folk har missuppfattat vad en hemlighet är. En hemlighet är någonting som ingen vet om. I samma ögonblick som jag berättar en "hemlighet" för någon annan är det inte längre en hemlighet. Då är det någon mer som vet om det. Så hur bra är man på att behålla hemligheter?

Lets keep a secret darling ;P

A twinkle in your eye

Man kan inte räkna med någonting i livet. Eller med någon.

Och man ska aldrig vara säker. För ibland kan de mest otippade sakerna ske. De mest oförberedda händelser inträffa. Och vad gör man då?

Vissa ser enda lösningen som att fly. Andra tar tag i det med en gång och några skjuter upp det.

Man ska tänka på sig själv till hundra procent. Man kan tro att man gör det ibland, men så vaknar man upp och inser hur fel man kan ha. För allt man gör påverkar ens egna liv. Oavsett om jag gör någonting för mig själv eller om det är för någon annan så är det jag själv som får ta konsekvenserna. Ingen annan kan ta ansvar för mitt handlande.

Man kan se livet som ett spel. Vilket spel som helst egentligen. Och alla som någon gång spelat ett spel vet att man vill vinna. Hur man spelar handlar om en själv. Vissa fuskar. Andra har lite "tur". Och vissa ger järnet för att vinna. Somliga förlorar. Samma sak är livet. Men ibland undrar man. Allt som händer har en mening tror jag, men vi påverkar den i varje liten handling vi utför. Och i varje litet beslut vi tar. Sköter man inte sina kort rätt förlorar man. Lär man sig av förlusten och tar med sig det till nästa omgång så ökar chanserna för vinst. Men ingenting säger att det kommer bli vinst, för allt beror på hur du spelar och sköter dina kort.

Hello stranger

Desire is a stranger, you think you know.

Intimacy is a lie, we tell ourselves.

Truth is a game, you play to win.

And if you believe in love at first sight, you never stop looking.

Alltid spelas det spel. Den som satsar högst vinner högst. Den som chansar har en chans på 50/50. Och den som ger sig, förlorar. Svårare än så är det inte. Busenkelt.

People are better then no people.

Människor är otrogna. I filmer och i verkligheten. Men min poäng är, i hur många procent av de filmer där en person har en affär bakom ryggen på sin partner bestämmer sig för att lämna sin man/fru och vara med älskaren/älskarinnan?
Om det inte kan hända på film så kan det väl knappast hända i verkligheten? Så vad är det man inbillar sig egentligen att man ska få ut av en affär? Bra sex? Man ljuger för den ena för lite sex? Klandrar ingen, alla får leva sitt liv som de vill. Men den som gapar efter mycket.............! Resten kan ni nog fylla i själv.

Vissa saker får man aldrig glömma. Det är det som är det jobbiga. Det tog ett tag att komma på det, men nu vet jag. Glömma det som varit och bara gå vidare. Förneka saker för sig själv gör vi alla. Ibland omedvetet. Ibland inte. Men förneka gör vi. Man kan till exempel säga att man inte bryr sig men ändå dyker det upp saker som antyder till att man bryr sig. Så hur mycket du än förnekar det så har jag satt mina spår. De är som ärr. Och ärr har man kvar, de försvinner aldrig helt. Jag har inte sett det förrän nu lustigt nog. Tänk vad en människa kan åstakomma. Vi sätter nog alla våra ärr någonstans. För visst har jag mina ärr jag med. Vissa ärr syns mer än andra. Vissa ärr syns inte alls.

"It's been a long time. But they always come. They are my people. People keep you going. People are better then no people"

For free?

Vad är problemet?

"Man kan inte ens "köpa" personer längre. Inte ens de mest giriga människor går att köpa." Vad har hänt?

Vad har hänt med denna värld?
Öppnar man munnen så blir det fel. Öppnar man den inte så blir det ännu mera fel. Öppnar man den lite, så är det för lite.
Anpassning är bra så länge det fungerar och är på lika villkor. Allt annat går bort. Ingenting är gratis. Inte ens de små små sakerna man ger bort som inget kostar är gratis. Man förlorar alltid lite på allt man ger. Ibland har man tur och vinner tillbaka det dubbla. Men det är sällan.
Men hur kommer det sig att man fortsätter?
De som ger och ger, varför fortsätter de?
Antingen är man bara korkad eller så vägrar man ge upp. Och visst man ska inte ge upp. Men ibland handlar det ju inte om att ge upp utan det handlar om att inse sitt bästa. "Ta sitt förnuft till fånga".
Man tröttnar till slut. Är det meningen att det ska bli en "jackpott" så blir det så. Fast med lite hjälp på traven. Man kan ju inte vinna på en lott om man inte köper den först.

Kör ditt egna race. En dag så faller alla bitar i pusslet på plats och då ska man inte ångra någonting alls. Vad man har gjort, hur man har levt, sina val man gjort och även de val man valt bort. Känner man ångest för det så lever man fortfarande kvar i det förflutna.
Den dagen ni föddes klipptes navelsträngen av med hjälp av en barnmorska.
Den dagen ni flyttar hemifrån klipps de banden av med hjälp av era föräldrar. För nu får ni klara er på egen hand.
Nu kanske det är dags att hitta ett eget sätt att klippa av banden ifrån det förflutna och gå vidare? Finns säkert både bra sätt och mindre bra sätt, vad vet jag? Just do it. Vad har man att förlora? Stampar man på samma plats för länge blir det ett hål. Hålet blir djupare och djupare. Till slut är det så djupt att ni inte kan klättra upp. Tror ni att man får ångest då? Hade jag varit fast i ett hål hade jag definitivt haft ångest och varit rädd.

She's just like a puppy..

Kärlek är aldrig som i filmer. Falsk marknadsföring. Eller varför slutar de alltid med "happy ending"?
Det är svårt. Riktigt svårt. Men vore det enkelt då skulle vi alla sett till att vara där. Enkelt är för lätt. Det ska vara svårt. Man ska få kämpa för det. Och visst är det rätt. Kämpar man då visar man intresse. Inte bara om kärlek pratar jag om nu. Utan om allt. För den som inte kämpar den förtjänar inte lika mycket som den som kämpar. Men man kan ju inte kämpa hur mycket som helst. Vissa personer får kämpa mer än de förtjänar. Medans andra glider fram som i ett skidspår. Men vad är vår värld utan orättvisor? De har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Men i vissa sammanhang glömer man bort sig själv. Och vad man själv är värd. Är det värt att kämpa så här mycket eller borde man vända ryggen till och inse att: har man inte nått sitt mål nu så är det dags att kasta in handduken och dra sig tillbaka?
Självinsikt. Vi får ju inte överskrida den. Lagom är bäst, som alltid. Inte för lite, det vinner man inget på. Och inte för mycket, det kan man förlora på. Så lagom är bäst. Men framför allt; "självinsikt". Never forget about that! Det är enkelt. Man luras med. Man ljuger för sig själv. Och rätt så det är så vaknar man en dag och tittar sig i spegeln och undrar;
"Vad fan håller jag på med?"
"Hur kunde det gå så här långt?"
Man har sig själv att skylla. Det finns ingen annan. Ingen annan alls. Bara en själv. Vi kan förneka det för oss själva hur mycket vi vill men en vacker dag står vi där. Och då har vi ljugit färdigt. Sen efter några år skrattar man åt det. "Ett skratt förlänger livet". Det blir ett låångt liv med andra ord ;-)

..just like a puppy who says: "love me, love me, love me.."

Tiden läker alla sår, så ingen kommer minnas om hundra år.

Vi är alla olika. Ingen är den andre lik. Vi tänker olika. Vi är olika.
Du har tänkt allt som sagts om mig. Och du har trott allt du hört om mig.
Hur övervinner man det?
Ska man lägga ner sin tid på att bevisa motsatsen till någonting som någon varit korkad nog att tro på?
Nej. Hade man gjort det hade man ju varit ointelligent. Och på den nivån vill man ju inte vara! För då är man ju på samma nivå. Ointelligenta båda två.
Jag vet att jag inte är lätt att förstå sig på. Tro mig. Inte ens jag förstår mig på mig själv ibland. Men du kan ställa frågor. Finns det en eller finns det tusen? Och låt mig få svara på dom. Det är lättare så. I WON'T BITE!

Nu blir det nystart! Ny stad. Nytt liv. Nya möjligheter. Lämnar smutsiga Göteborg för något renare. *blink i ögat*
Förresten, jag har fått en del förfrågningar om fler bilder här på bloggen.
"Hänt Bild" är en tidning som bara kostar hela 19 riksdaler. Den finns att köpa i diverse matbutiker samt kiosker. Köper den själv faktiskt någon gång ibland. Den har inte så mycket text utan de fokuserar mera på bilderna. Så vill ni ha mera bilder? Köp "Hänt Bild" eller gå in på någon annan blogg! :-D
SE så mycket bilder tidningen innehåller..

Choose me. Take me. Love me.

Tänk er ett höghus. Ett högt höghus. Ni är vana att vara på våning 2. Så ju högre upp ni går desto jobbigare blir det. Till slut är ni högst upp. Ni kan inte titta ner för höjdrädslan. Men ni vill tillbaka till våning 2. Ni vill tillbaka till där ni har varit de senaste året. Där ni är trygga. Men för att komma dit måste ni vända er om och titta ner. Det finns ingen hiss. Ingen snabb väg ner. Ni visste om detta men ändå så lyckades ni hamna där uppe. Det finns en dörr där ni står. Dörren tar er upp på taket. Men ni vill inte gå upp på taket för er höjdrädsla. De människorna som står där, pushar er att gå upp på taket men ni vill inte. De tjatar på er och de ger inte upp. Vågar ni stå emot och vända ryggen till för att gå ner eller går ni upp på taket för att övervinna er rädsla för höjden?
Hur vänder man i så fall ryggen till och går ner?
Eller hur vågar man trotsa alla människor som räknar med att man ska gå upp?

Det finns tydligen inget mellanting. Inget alls. Så hur ska jag vara? Det är som en ful klänning. Hur man än vrider och vänder på den så är den ändå lika ful! Det går inte att göra den snygg.